Efter några dagar av mulet väder äger åter solen himlen över Cannes. Den smått vansinniga filmfestivalen vid Medelhavets strand räknar in det 49:e året. 4.500 ackrediterade journalister och 25.000 branschmänniskor trängs med cineaster, autografjägare och helt vanliga fransmän. Vid sidan av själva huvudfestivalen och dess olika serier behärskar MIF 96 (den internationella filmmarknaden) med sina dryga 500 filmer staden. Cannesfestivalen skakade något i sin grund där i början av 90-talet då festivalgeneralen Gilles Jacob och hans trupp bjöd på ganska magra festivalprogram.
Nu några år senare bjuder Cannesfestivalen på det kanske starkaste programmet på många, många år. Regissörer som Patrice Leconte, Mike Leight, Robert Altman, Stephen Frears, Lars von Trier, Joel Coen, Chen Kaige, Bernardo Bertolucci, Tavianibröderna m.fl. slåss om Guldpalmen.
Sidoserierna är inte heller svaga med filmer av bland andra Alain Tanner, John Sayles, Eric Rohmer, Michael Winterbottom. Tre amerikanska skådespelare gör regidebut här i Cannes; Al Pacino har regisserat "Lookin for Richard", Angelica Huston står bakom "Bastard out of Carolina" och Steve Buscemi har gjort "Trees Lounge".
Norden är svagt representerade på festivalen. Lars von Triers "Breaking the Waves" är undantaget. Där håller Stellan Skarsgård den svenska fanan med sin huvudroll. En annan svensk agerar också i en tävlingsfilm, nämligen Dramatenaktören Peter Stormare som spelar gangster i Joel Coens "Fargo" vilken några utropat som årets mästerverk efter visningar i USA. För andra året i rad råder det stor brist på latinamerikansk film. Däremot har filmproduktionen i östra Europa tagit fart. Festivalgeneralen Gille Jacob uttalar sig apropå den något bristande spridningen över länder och världen att - "Vi har ingen som helst tanke om att göra Cannesfestivalen till en geografisk festival. Filmerna är valda på merit och inte genom dess nationalitet". Det är måhända sant men nog har Jacobs regel ett undantag: Frankrike - för någon brist på fransk film på festivalen har aldrig rått.
När det gäller Latinamerika finns dock här en riktig höjdare i den Holländsk-Argentinska filmen "Buenos Aires Vica Versa" av d’Alejandro Agresti. I en rå stil berättar Agresti om några människor i dagens Buenos Aires.
Staden lever ännu i skuggan av den störtade militärdiktaturen och trots det Argentiska ekonomiska undret de senaste åren är klyftorna djupa och de många föräldralösa barnen lider svårt. filmen är så långt från den gängse Hollywood-filmen man kan komma gällande stil och täthet till karaktärerna. Och den kopplar stundtals ett oerhört känslogrepp. Den vill jag se i Umeås filmfestivals program till hösten.
Det galna, New York-baserade, filmbolaget Troma har gjort sin version av Romeo och Julia betitlad "Tromeo och Juliet". På sitt sedvanligt vansinniga och respektlösa sätt kastar man sig över Shakespears gamla historia. Stundtals smårolig men mer blir det inte.
En annan vilde här i Cannes är den belgiske regissören Jan Bucquoy som nu gjort andra delen "Camping Cosmos" i sin triologi om Belgarnas sexualliv. Första delen blev en stor hit runt om i världen och nu har Bucquoy rustat sin andra del med den storbröstade förstagångsaktrisen Lolo Ferrari. Bucquoy hittade Ferrari när hon badade här på Cannes plage i fjol. Att bli filmstjärna kan gå fort, nu tar jag mig en tur på stranden.