Filmfestivalen i Cannes är kontrasternas festival. Här står Ferraribilarna som spön i backen. Röda, vita, gula, ja, många är de som kör omkring. Jag såg en 60-årig dam i en Testarossa, ingen vanlig syn precis. Samtidigt sitter unga mammor med barn i famnen på trottoarerna och tigger för sitt uppehälle. Kontrasterna är stora, gigantiska är nog det rätta ordet. Så är det också när det gäller festivalens filmutbud. Högtravande artfilmer visas i de stora palatsen med plats för 2.500 åskådare medan porrfilmsförsäljarna håller till med sina TV- och videoapparater i något bås i festivalpalatsets källare. Mogulerna käkar luncher för tusentals kronor medan cineasterna med böjda ryggar och värkande fötter staplar fram på bakgatorna för att hitta någon pizzeria vars innehavare haft anständigheten att inte höga priset till över 50 franc för en Vesuvio.
Världens största filmshow erbjuder 1.600 visningar av över 500 filmer på en dryg vecka. Ett fyrverkeri av filmer och mitt i detta ett verkligt fyrverkeri som får motsvarigheten vid Stockholms vattenfestival att kännas som ett förspel. I dryga 30 minuter, för miljontals kronor, manifesterar filmmarknaden sina penningmuskler. Elizabeth Taylor med hjälp av Cher, Elton John, med flera håller middag för ett kuvertpris på 2.500 dollar till gagna för aidsforskningen, där går pengarna i alla fall inte upp i rök.
Lars von Trier, denna ovanligt expressive skandinav, har gjort "Breaking the Waves" som når en långt in i märgen. Där finns ett skådespel, särskilt Emily Watson som Bess, som sopar mattan med de flesta kända ansiktena från Hollywood. Det är en märklig historia som utspelas någonstans i Skottland och von Trier berättar om kärlekens irrvägar. Det är starkt, mycket starkt. En annan uppvisning i det överlägsna brittiska skådespeleriet står Helen McCrory för i Karl Francis "Streetlife". En film om en ensamstående, arbetslös mamman som blir gravid med en gift, vältalig förförare. Hon bär på en längtan samtidigt med en förtvivlan och resultat av desperationen blir fruktansvärd för karaktärerna. "Streelife" är en kraftfull men dyster film som får en att tänka länge. Det är en film om den stora massan arbetslösa, kuvade och på framtidstro törstande, engelska underklassen. En annan britt, regimaestron Mike Leigh, har gjort filmen "Secrets and Lies" som även den innehåller imponerande skådespel. Detsamma gäller skotska "Trainspotting". En dramakomedi i knarkarmiljö. Regissören Danny Boyle iscensätter denna historia om ett gäng av förlorare, psykopater, tjuvar och knarkare med filmisk lust. Närvaron är stark och överraskningarna flera.
Nära det verkliga livet ligger också "Prisoners of the Mountains" ("Bergens Fånge") av Sergei Bodrov. Den utspelas under Kaukasiska kriget. Två ryska soldater tas till fånga av en liten grupp kaukasier. De ryska fångarna ska bytas mot en kaukasiers son som sitter fängslad hos ryska krigsmakten. Bra film i en exotisk miljö, den ger oss en liten insikt i problemen mellan staterna och folken i ett söndervittrande Ryssland. Trots att vardags- och samhällsproblemen tjänar son naturlig grund i många filmer tar finländaren Aki Kaurismäki ett annat grepp än många av sina regissörskollegor. I sin film "Kauas pilvet karkaavat" ("Moln på drift"), med bas i Finlands massarbetslöshet, är humorn det främsta filmiska greppet och resultatet är strålande. Torts alla bakslag skiner hoppet igenom och den dystra iscensättningen har ett inre ljus som Kaurismäki genialt bemästrar.
Ett regigeni i stor bemärkelse är Arthur Penn som gjort "Inside" med Eric Stoltz, Nigel Hawthorne och Louis Gosset Jr. Filmen utspelas i ett sydafrikanskt fängelse där Stoltz sitter fängslad efter att ha varit på en rockkonsert i Zimbabwe 1986. I fängelset förhörs och torteras han och förlorar sitt liv under överinseende av förhörsledaren Kruger, mästerligt spelad av Hawthorne.